Jag tror att jag säkert läst 20 recensioner om The Hurt Locker innan jag såg den igårkväll.
Det har gått cirka fem år mellan varje film som Kathryn Bigelow regisserat. Från Point Break (underbar) till Strange Days (underbart usel) vidare till K-19 (underbart superusel). Bigelow tillhör en extrem minoritet. En kvinnlig regissör som verkligen förstår sig på action. Och The Hurt Locker är hennes tveklöst bästa.
En relativt billig och anspråkslös film på papperet. En gripande och nervkittlande thriller reellt. Med ett manus skrivet av frilansjournalisten Mark Boal (som under ett par veckor följde med ett bombteam i krigets Irak) är hon nu favorittippad tillsammans med James Cameron inför den kommande Oscarsgalan.
Filmen utspelar sig 2004. Irak är invaderat och kaos råder. Den inledande minuten är intensiv som få, citatet "krig är en drog" sitter som klistrat över skärmen medan en bomb blir undersökt av fjärrstyrd bombrobot. Pang. The Hurt Locker är igång, och man sitter där bara efter tre minuter och spänner sig i hela kroppen.
Bigelows ofelbara förståelse för känslor i action filmer bidrar till en nerv som gör den här filmens spänningsmoment nagelbitande effektiva. Jag ser sällan filmer jag lever mig in i så mycket som jag gjorde med denna.
Till skillnad från så gott som alla krigsfilmer jag någonsin sett lyckas Bigelow, i alla hennes nyanser, helt skippa den fördömande och ofta definitiva känslan av ensidighet som allt för ofta degraderar krigsfilmens karaktärer till pannkaksplatta riddare som slåss för den ofelbara godhetens skull. I The Hurt Locker är ingen perfekt, det är den imperfekta dynamiken i den lilla bombgrupp som filmen släpper in oss i som skapar dynamiken. Den orädde, den rädde, den försiktige. Intresset för kriget som en mänskligt fenomen, inte för ondskan eller orättvisan.
Tristess och terror vävs samman med hjälp av skickligt berättande. Manuset är strålande hela vägen igenom och skådespelet känns väldigt gediget och trovärdigt.
Varje scen blir personlig, karaktärerna känns levande och riktigt efter bara några sekunder. Det är inte särskilt många idag levande regissörer som kan göra det som Bigelow bevisligen kan. Ändå är Hurt Locker inget mästerverk, inte för mig.
Irritationsmomenten dyker upp lite här och där. den skakiga handkameran överdrivs en gnutta och realismen tar stryk på regelbunden basis. Bara det faktum att filmen hela tiden visar hur bombdesarmeringsteamet bestående av tre modiga killar aldrig varken deltar i en konvoj eller ber/får understöd, inte ens under skarpa lägen, blir snabbt ganska larvigt. Ingen Hummer åker ensam i Irak i verkligheten då den amerikanska arméns grundregler tydligt statuerar att minst tre bilar måste följas åt med en minimum-mängd på åtta soldater.
När trion sedan stöter på topptränade, brittiska legoknektar som varken vet hur man använder ett maskingevär eller hur man gömmer sig för snipereld, då tappar The Hurt Locker. En överdrivet iskall Sergeant J.T. Sanborn prickskjuter irakiska snipers på 450 meters håll (medan de springer). Detta medan de lösdrivande legoknektarna skriker, gråter och blir bortskjutna som flugor.
Magasinet på trions sandpinade gevär får blodstänk av sig. Geväret fungerar inte. Det tar sex minuter att dela ut sysslorna "spotta" och "gnugga" mellan varandra istället för att bara snabbt rycka ur kulorna och stoppa dem för hand i geväret. Under de här scenerna känns filmen inte alls realistiskt längre. Inte trovärdig. Den känns som Rambo III, fast utan mörkröda bandanas.
Att den både var spännande, innehöll ett skickligt bildspråk, fantastiskt skådespeleri och dramaturgisk briljans tummar jag dock inte på.
Betyg: 9/10 - Snäppet vassare än Avatar och välförkänd vinnare av sina Oscars
